Det är svårt att dölja frustationen när Hammarby åter igen misslyckas när det gäller som mest. Hemmamatchen mot polska Rakow, där bara en seger räckte för att avancera, slutade i ett hjärtekrossande nederlag. Vi lämnade arenan kokande av ilska – detta är Bajen genom tiderna. Man får aldrig vara riktigt glad.
Rakow visade sitt gameplan redan innan första skottet: ligga lågt, vänta på chanser från dödbollar och hopp i luften. Det var en orm i högt gräs, och tragiskt nog mötte vi inte denna taktik med rätt insats. Polackerna var nästan ohyggligt effektiva från fasta situationer, något vi visste skulle bli deras huvudsakliga vapen – ändå fick de göra mål på detta sätt.
Amin Boudri var kanske den enda spelare som verkligen ville något denna kväll, men han drog på sig ett oprovocerat rött kort i andra halvlek. Resten av truppen presterade under all kritik. Nahir Besara var chanslös i luften, Montader Madjed är en gåta för hur han fick vara på planen och Paulos Abraham var helt ur form. Vi ser många stora frågor omkring Rydströms val under matchen – varför kom inte Oscar Johansson-Schellhas in tidigare? Varför behöll vi både Skoglund och Madjed när vi behövde springa och pressa?
Detta är en match vi borde ha vunnit på hemmaplan. Det är bara fem år sedan vi senast tog en europisk skalp här. Den tiden känns långt borta.