MÜNCHEN — Den italienska storklubben Inter har positionerat sig som en allvarlig utmanare i Champions League, mycket tack vare sin ovanliga, men effektiva taktik med två renodlade anfallare. Efter tisdagens imponerande 2-1-seger borta mot Bayern München i kvartsfinalen ser framtidsutsikterna lovande ut.
Ett anfallspar som bryter mot trenden
I modern toppfotboll är Inter en av få elitklubbar som regelbundet spelar med två anfallare – Lautaro Martínez och Marcus Thuram. Bland Europas storklubbar är det egentligen bara Atlético Madrid som använder liknande formation, och i Premier League finns det knappt något lag som regelbundet använder ett anfallspar.
På Allianz Arena i München visade sig fördelarna med detta angreppssätt tydligt när Inter besegrade Bayern München med 2-1 i den första kvartsfinalen i Champions League.
Inters anfallsduo samarbetade briljant vid det första målet, där Thurams välplacerade tillbakaspel banade väg för Martínez’ skickliga yttersidesmål efter Carlos Augustos inlägg. Man kan argumentera för att Bayern, bortsett från den första halvtimmen, endast utvecklade ett ihållande anfallshot efter att Thomas Müller kom in och förenade sig med Harry Kane i en de facto tvåmannaattack.
Vändningen i matchbilden
Det är värt att notera att Davide Frattesis vinnarmål två minuter före slutsignalen hade mindre att göra med Inters anfallspar och mer med Eric Diers felplacering i omställningen, vilket gjorde att Augusto hamnade i onside.
Det finns naturligtvis anledningar till att tvåmannaanfall – som en gång var den föredragna formationen – har gått ur mode i modern fotboll. Men just det faktum att det är ovanligt gör det svårare för motståndare att anpassa sig.
Bayerns tränare Vincent Kompany höll fast vid sin vanliga 4-2-3-1-uppställning – trots en kraftigt decimerad trupp – och det kostade honom, både defensivt och offensivt. Kim Min-jae och Dier tvingades till individuella dueller med Inters anfallare, och obehaget, särskilt i omställningsspelet, var påtagligt.
Bayerns taktiska problem
Ingen försvarare vill hamna i en en-mot-en-situation i öppna ytor. Kompanys tanke kan ha varit att Josip Stanišić, som fick rycka in som vänsterback, skulle stanna kvar och hjälpa till som extra försvarare, men konsekvensen blev att det berövade Leroy Sané hjälp på kanten och lämnade honom fast i en rad resultatlösa dribblingar.
I början av matchen hade Sané och Michael Olise på motsatt kant haft viss framgång från ytterpositionerna, och Bayern skapade några halvchanser och en gyllene möjlighet som Kane placerade i stolpen. Men när Inter dubblade upp defensivt mot kantspelarna och kom in i matchen, sinade tillförseln. Efter Kanes chans i den 26:e minuten hade Bayern bara fyra skott, alla utanför målet, fram till 15 minuter före slutet, när Müller kom in.
Fördelarna med två anfallare
Vad hände under de mellanliggande 50-plus minuterna? När Bayern attackerade såg vi det U-mönster som frustrerar supportrar. Från kanten till mittfältet, till den andra kanten och tillbaka igen. Meningslös bollcirkulation av den sort som uppstår när motståndare är välorganiserade och försvarar med många spelare, och som vanligtvis slutar med ett blockerat inlägg eller ett skott som kraschar in i kroppar eller seglar över ribban.
Det är vad som händer när Jamal Musiala, kanske Bayerns viktigaste frånvarande spelare, inte är där. Han har förmågan att skapa något ur ingenting och flyta in i trånga utrymmen. Raphaël Guerreiro, som ersatte honom under kvällen, har inte samma kvaliteter.
Men med Müller bredvid Kane fanns det plötsligt två målskyttar att sikta på, två hot för Inters trebackslinje att oroa sig för. Kane, så skicklig på att falla ner och bli passningsläggare, kunde nu lämna sin position längst fram, väl medveten om att det fanns någon annan där för att bemanna den.
Inte en universallösning
Lärdomen är inte att alla är dumma som spelar med en ensam anfallare, eller att ett tvåmannaanfall löser alla problem. Om du har en kreativ spelare som Musiala i hålet bakom, spela gärna med en ensam topp. Detsamma gäller om du har kreativa ytter- eller mittfältsspelare med timing att ta sig in i straffområdet och skapa oreda. Bayern hade dock väldigt lite av båda delarna under kvällen.
För Inters del har Thuram och Martínez spelat tillsammans i nästan två säsonger och utvecklat en kemi som få anfallare åtnjuter. De vet när de ska komma kort eller gå på djupet, när de ska dra ut på kanterna och attackera ytterbackarna, och som bevisat vid öppningsmålet verkar de veta vad den andre kommer att göra innan han gör det.
Det fungerar inte bara på grund av dem, det fungerar eftersom Inzaghis Inter är taktiskt väldrillat. Vad de saknar i energi (den allestädes närvarande Nicolò Barella var avstängd) kompenserar de med positionering och samspel.
En utmanare till titeln
Inför returen på San Siro nästa vecka har Inter skaffat sig ett gynnsamt läge. Med ett erfaret lag, en väloljad tvåmannaattack och en solid defensiv struktur har italienarna etablerat sig som en seriös utmanare till Champions League-titeln.
Deras unika anfallsstrategi med två traditionella anfallare går mot strömmen i modern fotboll, men ibland kan det som är annorlunda vara just det som ger den avgörande fördelen. För Inter och Inzaghi kan detta vara nyckeln till europeisk framgång denna säsong.